”Livet blir bara bättre och bättre”

Cecilia Forss har lämnat den duktiga flickan bakom sig. Plaza Kvinna fick ett nära samtal med en skådespelare under ständig utveckling.

Det är alltid speciellt att träffa någon man känner igen så väl: Cecilia, eller Cissi, Forss känns verkligen som en vän fastän vi aldrig tidigare mötts. Det är snarare från tv, i rollen som ICA-Cindy, från teaterscenen i pjäsen V.D., från filmer som I rymden finns inga känslor och Medicinen och från Gina Tricots höstkampanj som jag fått en bild av henne. Kanske hittar vi även varandra för att vi växt upp under samma tid: Cecilia Forss föddes 1985 i Falun, jag 1986 i Göteborg. Nu har våra vägar korsats på uteserveringen till Hotel Diplomat på Strandvägen i Stockholm. Det är en av de sista sensommardagarna i september och Cissi är nyss hemkommen från Köpenhamn där hon påbörjat repetitionerna inför den andra säsongen av den nordiska dramaserien Black Widows. Om två veckor börjar inspelningen i Finland igen. Hennes yrke som skådespelare innebär ett liv i ständig rörelse. En frihet som hon älskar, berättar hon medan hon dricker sitt kaffe med mjölk. Hon är klädd i t-shirt, jeans och sneakers, håret är utsläppt, och precis som i hennes karaktärer är hennes blick ständigt närvarande.

 
– Jag älskar friheten, att inte känna sig fast. Visst, nu är jag fast i Finland i tre månader. Men det är en ganska kort tid. Då är det okej. Jag har ett behov i mig själv att inte känna mig styrd, jag vill styra min tid. Det är en fantastisk fördel. Friheten och kreativiteten, det går hand i hand för mig.

Men hur går det då med relationer när du ständigt är i rörelse?

– Jag har mål och drömmar och förhoppningar om mitt yrkesliv, lite som livet. Det är svårt att planera, ofta händer det bara saker. Saker kommer till en, då måste man vara flexibel. Man längtar mycket efter varandra men det är så det är. Jag och min kille har varit ihop i fyra år, det har alltid varit så här. Även det blir en vardag. Jag är hemma i längre perioder. Man lär sig leva med det. Även om jag älskar mitt yrke går det inte att komma ifrån att man jobbar när alla andra är lediga. Man missar bröllop, födelsedagar – allt det sociala. Men man har en publik som kommer och en pjäs att spela. Det kan vara frustrerande, men i min relation funkar det. Han har full förståelse.

cissi_plaza7589_v3

cissi_plaza7164_v3

Det låter som att du är trygg i din livssituation just nu?

– Ja, livet blir bara bättre och bättre. För det första har jag fantastiska relationer. Jag känner mig trygg i mitt yrkesliv, folk lyssnar på en på ett annat sätt. Jag har en röst som folk vill lyssna på. Med åldern vågar man även ta plats. Det är fantastiskt att få känna att man har livserfarenhet som är värd något. Jag är väldigt mycket tryggare i mig själv idag.

Påverkades du någonsin av att vara ung tjej i branschen?

– Det har varit jobbigt, absolut. Att som tjej komma från en småstad in till ett tuffare klimat man inte är van vid. Att jobba med humor som jag gjorde, och gör, har gjort att jag har fått kämpa hårdare. Att få min röst hörd, att folk ska lyssna och ta in det jag säger och inte låta det gå in genom ena örat och ut genom andra. Jag är inte en tjej med vassa armbågar och det har varit snabba puckar. Det såg jag som en utmaning.

Tror du att du varit extra utsatt som skådespelare?

– Skådespelare är nog generellt ganska osäkra. Att man ständigt undrar: ”Var det bra nu, är jag på rätt väg?” En osäkerhet över att ständigt bli vald. Man väntar konstant på att någon säger: ”Nu vill vi ha dig.” Att provfilma, gå igenom led av människor och institutioner som säger att det gillar vi, det gillar vi inte, hon är rätt och hon är fel. Mitt självförtroende kan skifta, men jag känner att jag har en djup självkänsla. Jag har en otrolig kärlek till det här yrket. Det driver mig framåt. Det gör att jag har en lust. Självklart kan jag ibland bli trött och tänka att nu skiter jag i det här. Men så kommer längtan efter att vilja berätta, att gestalta. Att berätta historier och vara kreativ. Självkänslan ligger i att jag har något att komma med.

cissi_plaza8114_v3

Var tror du att viljan att berätta föddes?

– Jag har alltid varit en väldigt kreativ person, och jag fick tidigt uppmärksamhet för det, både från mina föräldrar, lärare och kompisar. Jag förstod att folk uppskattade det jag gjorde, och då närdes den här genen. Jag ville fortsätta att bli bättre. Om folk hade sagt: ”Vi vill inte lyssna på dig, du är skittråkig”, då hade jag inte fortsatt. Det handlar om bekräftelse.

Men hur hittar man fram till den där självkänslan?

– Jag tror att det viktigaste är att hitta något som du brinner för. Jag har en tavla hemma där det står med stor text: ”Embrace your weirdness.” Det tror jag att man ska komma ihåg. Det finns ingen som är lika bra på att vara just den du är. Försök inte efterapa, hitta kärnan i dig själv. Då tror jag att man får en självkänsla som man kan bygga vidare på. Det är det som är intressant: människor som är sig själva och unika, och inte en kopia av varandra.

Relaterat till detta, har du något speciellt minne från en situation som har följt med dig i livet?

– Ja, jag har ett starkt minne. När jag var 17 skulle jag söka till scenskolan, och då tog jag hjälp av en skådespelare som sa två saker som följt med mig hela livet. Hon sa: ”Kom ihåg att aldrig låtsas som om du förstår något när du inte gör det. För om du inte gör det så är det säkert någon annan som inte gör det heller. Säg istället: ’Förlåt men nu hängde jag inte med.’ Det tjänar du på.” Jag tänkte att jag skulle vara den dummaste personen i gruppen, men skit samma … Idag frågar jag hellre, och folk får tycka att: ”Gud vad hon är korkad”. Sedan sa hon också: ”Var aldrig rädd för att vara ful, du kommer aldrig att vara det ändå.” Det är för mig en frihet som skådespelare. Att släppa fåfängan.

Det måste ha varit fint att få sådan support från början. Finns det något du skulle vilja säga till ditt yngre jag?

– Jag skulle nog säga: ”Var inte så snäll.” Ibland har jag varit för snäll. Vissa människor har fått lite för många chanser. Att våga tillåta mig själv att känna att nu är det nog. På så sätt är det skönt att vara äldre. Nu tar jag ingen skit längre. Det skulle jag vilja säga till mitt yngre jag. Hela den här duktiga flickan-grejen. Att vara duktig, artig, ta sig an en modersroll och att vara omhuldande.

cissi_plaza7685_v3

cissi_plaza8241_v4

cissi_plaza6626_v4

Vi föddes båda i mitten av 80-talet och var tonåringar på 90-talet. Det är intressant att tänka tillbaka på just det du beskriver. Man skulle alltid vara den duktiga flickan. Vad minns du från den tiden?

– En grej som jag kom på nu, som känns som det har förändrats – tjejer idag uppfostras inte på det sättet vi gjorde. De säger ifrån på ett helt annat sätt. Samtidigt måste man påminna unga tjejer om att när det känns nej i kroppen, kring vad det än må vara, måste man lyssna på det och inte gå emot sig själv. Lita på att du har en bra magkänsla. Jag placerades alltid mellan bråkiga killar i skolan. De satt och var dryga och själv skulle man vara en extrafröken som skulle hålla koll på dem. Det är inte min uppgift som barn, jag ska bara få vara den jag är. Det gör direkt att tjejer måste ta på sig en duktiga flickan-roll. Det är smågrejer man önskar att någon hade sagt så att man hade kunnat stå upp för sig själv i ett tidigare skede.

Hur handskas du med kritiken som följer med ditt yrke?

– Tack och lov har jag så bra människor runt omkring mig idag. Jag vet att jag är bra, även om recensenter, kritiker och haters finns där ute. Jag kan falla tillbaka på att jag duger som människa. Skådespelare är bara ett jobb. Det är inte jag, utan bara en del av mig själv. Men självklart är det aldrig kul. När man har gjort en film eller pjäs är man beroende av bra kritik. Om du läser om en skitdålig serie, då väljer du inte den i första hand. En röst kan betyda så mycket. Helt absurt egentligen. Det kan jag ibland vara nervös över. Men jag är bra på att slänga bort negativitet. Det är roligare att vara glad.

Blir du aldrig nervös av att stå på scen?

– Jo, men jag tycker att det är lättare att skådespela än att vara mig själv. Om jag leder en gala, är konferencier eller något sådant, då kan jag känna mig nervös. Många tror att jag är rolig, men jag är inte så rolig. Folk skriver att jag är komiker, men det är en stor missuppfattning om mig. Jag är en skådespelare som ibland gör komiska roller.

052_pkcissi_plaza6871_v3

Hur handskas du med att vara en känd person?

– Kändisskapet är baksidan av det här yrket. Det är inget man valde när man började hålla på med detta. Men jag kan inte gå runt och ha ångest för det, det är bara en del i spelet. Det är ett väldigt speciellt yrke, och jag kan förstå skådespelare som säger att de hoppas att deras barn inte gör samma sak. Det är tufft. Det är en ständig tävlan. Är man inte lagd åt det hållet blir det svårt att motivera sig. Men det har så mycket fördelar, så det väger upp. Jag tror definitivt att man måste vara lagd åt det hållet, man måste ha något speciellt: tålamod och lust för att faktiskt hålla på med detta, för det är inte helt sunt.

Haha, ja, det ligger kanske något i det där. Men hur hittar man rätt som skådespelare?

– Jag inspireras hela tiden av människor jag jobbar med. Helena Bergström som jag jobbat med i flera produktioner har en härlig inställning till yrket. Hon är superseriös och svinduktig. Men hon kan också garva åt det, för det finns ett liv vid sidan om det här. Hon har en härlig inställning. Peter Stormare, som jag spelar med i Black Widows, har också det. Han tar yrket på blodigt allvar, men han garvar även åt det och försöker ha kul. Man måste gå utanför boxen och vara sin egen. Jag inspireras av orädda människor. Jag vill inte känna mig rädd: ”Gör jag rätt eller fel?” Att känna sig fri, det är vad det handlar om. Då kan man hitta rätt.

cissi_plaza7348_v3

Text Jonna Dagliden
Foto Pauline Suzor
Styling Mikaela Hållén
Hår & makeup Sara Eriksson
Fotoassistent Jacob Tovedal
Modeassistent Cátia Fernandes