Helena af Sandeberg om branschen: ”Vi kvinnor blir färre”

Skjorta, 7 900 kr, Stella McCartney.

Helena af Sandeberg har fått göra intressanta roller i tio år nu, men det skrivs fortfarande inte tillräckligt med roller för kvinnor i alla åldrar, menar hon. Vi mötte den svenska skådespelaren som fortsätter att leverera och att tänja på gränserna.

– Förlåt! ropar Helena af Sandeberg från andra sidan luren.

– Jag brukar kallas scouten på inspelning och är aldrig sen! Jag som hade tänkt duscha, du får ta mig som jag är, säger hon.

20 minuter senare kommer Helena instormandes på fiket där vi bestämt möte – nyduschad och med ett stort leende.

Hon är mitt upp i en period fullproppad med jobb: i skrivande stund spelar hon rollen som Laura i Fadren på Stadsteatern i Stockholm, samtidigt som hon spelar in Den döende detektiven, den tredje och sista delen baserad på Leif GW Perssons romanserie. Dessutom har hon hunnit med att medverka i komediserien Finaste Familjen med David Hellenius, och ska snart börja repetitionerna av Ibsens John Gabriel Borkman som båda har premiär i vår. Helena af Sandeberg är med andra ord ursäktad.

– Jag söker hela tiden utmaningarna och kontrasterna. Jag älskar att jag kan göra Strindberg på kvällen och komedi på dagen. Jag tycker om att växla mellan teater och film. För mig handlar inte kvalitet om genrer.

Du är en av Sveriges främsta skådespelare och jobbar för fullt. Hur ser du på branschen generellt?

– Jag har jättebra med jobb, men vi kvinnor blir färre. När jag kom till Stadsteatern var jag strax under 30. Då tänkte jag att vi var ett helt gäng med tjejer, men idag finns inte många kvar. Det är inte likadant med killarna. Männen blir bara äldre och äldre. Samtidigt är det svårt att prata om, det är lätt att det blir klagande. För mig har mina roller blivit intressantare ju äldre jag blir. I tio år har jag fått göra de roliga rollerna, som Anna Karenina, Hedda Gabler och nu senast Laura i Fadren. Men på film och tv är det inte lika mycket mångfacetterade roller till buds. Jag vill ändå se det positivt, jag ser att det finns en medvetenhet numera. Jag har en teaterchef på Stadsteatern som månar om kvinnofrågan. Till våren spelar jag Fanny Wilton i Ibsen-pjäsen John Gabriel Borkman. Det är en rolig roll mot Peter Andersson. Nu gäller det bara att hinna med livet. Det har jag som grej, det får inte bli för långa perioder när det är så här mycket. Jag älskar att vara med mina barn.

I februari har Helena af Sandeberg premiär med pjäsen John Gabriel Borkman på Stockholms Stadsteater. Just nu pågår även inspelningen av serien Finaste Familjen, med premiär på TV4 i mars, samt filmatiseringen av Leif GW Perssons Den döende detektiven som har premiär julen 2017.
I februari har Helena af Sandeberg premiär med pjäsen John Gabriel Borkman på Stockholms Stadsteater. Just nu pågår även inspelningen av serien Finaste Familjen, med premiär på TV4 i mars, samt filmatiseringen av Leif GW Perssons Den döende detektiven som har premiär julen 2017. (Topp, 4 100 kr, Stella McCartney.)

Har du någon mentor?

– Marie Göranzon, som jag kom nära när vi gjorde filmen Blondie där hon spelade min mamma. Hon är så cool. Vi äter lunch ofta, och hon är så peppande och bra. Hon är en inspiration. Hon säger att: ”Jag blev bäst efter 40. Det är då du ska bli riktigt bra.” Hon älskar teatern, vilket jag också gör. Hon har en respekt för sig själv som yrkesperson. För mig är det viktigt att föra vidare det till de yngre: ”Du ska bli en stor konstnär.” Grabbarna får alltid prata om att vara konstnär och geni, medan vi kvinnor får svara på hur det är att vara mamma som skådespelare.

Vad är det bästa och sämsta med jobbet?

– Jag älskar yrket på så många plan. Jag älskar att gå in i roller. Att få vara olika människor, att få leva olika liv istället för att välja ett. Du får forska i det mänskliga psyket. Det är väldigt kreativt och roligt. Det jobbiga är att alla får tycka till om en. Det finns en motsättning i det. Som en bra skådespelare måste man vara hudlös och kunna blotta sig, för att sedan snabbt stänga när folk ska tycka. Det kan vara recensenter, eller folk på gatan. Ibland vill jag bara gömma mig. Jag kämpar med att vara hudlös, det är då skådespelare är som bäst. Men det är tufft att hinna stänga till.

Hur mycket hämtar du av dig själv i dina roller?

– Jag använder mig mycket av mig själv, och det finns en rening i det. Jag får inte plats med all ångest i min kropp. När jag kom tillbaka efter semestern sa jag till regissören: ”Fan vad skönt det är att få ligga i en hög och gråta.” Jag vet inte var man ska göra av det på somrarna, då ska man bara dricka rosé och grilla. För mig finns det ett behov av att använda hela mig. Det är svårt att få plats i samhället idag – man ska vara lyckad, en snygg skådespelare, en bra mamma, duktig. Ibland vill jag ångestskrika och gråta. Det är något som är befriande i det här yrket.

Av Jonna Dagliden Hunt
Foto Christopher Hunt
Styling Emilia Klang