Under gårdagen prisades regissören Ahang Bashi som Årets nykomling på Guldbaggegalan. Plaza Kvinna mötte henne tidigare i höstas med anledning av filmen Skörheten, som behandlar hennes och hennes familjs flykt från krigets Iran i slutet av 80-talet. Då var hon bara en liten flicka, men ankomsten till Sverige satte sina spår och i filmen får vi följa Ahang när hon med kameran som verktyg gräver efter svaren  – varför har just hon, som tycks vara så lyckad, drabbats av ångest och depression?

Vi får verkligen följa dig ned i ditt djupaste mörker. Hur känns det så här i efterhand?
– Det känns bra att ha gjort filmen. Jag har inga problem med att visa den eller att blotta mig. Det känns snarare som en komma-ut-känsla. Jag orkar inte mer med den här fasaden. Filmen är bara början på samtalet om hur erfarenhet av flykt som barn och psykisk ohälsa i vuxen ålder är kopplade till varandra. Det har varit ett stort upptäckande för mig själv, erkännandet att man har varit med om en flykt. Jag är inte klar med det själv.

Ångest och depression är två tabubelagda ämnen. Varför då?
– Vi lever i ett samhälle som hetsar till att vara frisk, glad och stark. Så fort man inte är det är det något fel på en. Om man ser på min generation, barn till föräldrar som flytt hit, kan det lätt kännas som att våra egna problem är triviala. Därför känner vi även skam. Vem är jag att må dåligt när våra föräldrar flytt krig och tortyr?

Även flykt och trauma är aktuella ämnen i filmen. Vad är tankarna kring den pågående situationen?
– Mycket handlar om att vi behöver fler som pratar om erfarenheten av flykt, om hur det påverkar oss, bara i det finns en läkning. Om jag för tre år sedan, när jag mådde som jag mådde, kunnat läsa om eller höra personer som jag kan spegla mig i hade det kanske varit enklare. Det är så vanligt bland oss andra generationens ”invandrare” att inte tillåta oss själva att må dåligt. Jag hoppas att min film bidrar till att fler börjar prata om sin flykt och kan erkänna att det kan ha varit traumatiskt.

Din familj har en central del i filmen med många fina samtal. Hur tog de emot resultatet?
– Jag har varit hemlighetsfull med vad jag gör. Jag ville att de skulle få en aha-upplevelse. Det har varit jättebra för min familj. Vi har redan börjat prata mer om vår flykt till Sverige. Tidigare fanns det inte att min mamma pratade om min barndom som något svårt. Nu säger hon: ”Ahang hade det inte lätt när vi kom till Sverige.” Det är en upprättelse för mig.

I filmen pratar du mycket om pressen på att vara lyckad. Vad har du för råd till personer som känner av den?
– Tacka nej till saker. Prioritera din hälsa över allt annat. Själv har jag detoxat den duktiga flickan ur mig. När det handlar om ångest riktar sig mitt råd mer till närstående: att vara där. Lämna inte folk ensamma, ge dem inte space. Jag får ofta frågan: ”Hur vågade du göra den här filmen?” För att jag känner mig så stöttad och uppbackad. Jag kommer inte bli övergiven för att jag går ut med den här historien. Jag kommer ganska snabbt upp på fötter när jag faller ner i ångesthelvetet. Det skulle jag aldrig göra om jag inte fick så mycket stöd från familj och vänner.

Av Jonna Dagliden Hunt
Foto Christopher Hunt