G-Eazy: ”Inget kan förbereda dig på hur galet det blir”

På kort tid har G-Eazy blivit ett artistnamn att räkna med – men framgången har också ett pris. Plaza Kvinnas Cecilia Persson hängde med den amerikanske hiphopstjärnan Gerald Gillum för att prata kändisskap, framgång och hemlängtan.

”G-Eazy är lång, klassiskt stilig och proper, sportar en Don Draper-frisyr och har vad jag vet inga tatueringar. Han är vad som händer när din kompis från mellanstadiet – som din mamma tyckte var charmerande – växer upp och börjar rappa om strippklubbar och att röka gräs, utan att förlora något av den präktiga charmen.”

Man kan säga att journalisten Walker MacMurdo lyckas fånga essensen av Gerald ”G-Eazy” Gillums uppenbarelse i sin recension av första stoppet på världsturnén When It’s Dark Out för veckotidningen Willamette Week i Portland, Oregon. Den amerikanske rapparen G-Eazys yttre är kanske inte det man främst förknippar med hiphop, men han är absolut ingen rookie. Redan som 13-åring började han sälja sina skivor där han växte upp, i det omtalade Bay Area utanför San Francisco som fostrat legendariska hiphopartister som E-40, Tupac och Too $hort. På ett sätt är cirkeln nu sluten när han under sin turné har gästats på scen av stjärnor som A$AP Ferg, Wiz Khalifa, DMX, Chris Brown, P. Diddy och just Too $hort.

I skrivande stund har G-Eazy precis tagit sig an de europeiska stoppen på sin världsturné efter att ha sålt ut spelningar i såväl amerikanska som australiensiska städer – men låt oss först spola tillbaka tiden några månader.
När jag i slutet av november slår mig ned i en soffa i klädmärket New Blacks butik på Södermalm i Stockholm är Gerald Gillum lite sen. Han tar en liten promenad, berättar representanten från skivbolaget, och efter några minuter sätter sig en uppenbart trött kille bredvid mig. Ögonen är ovanligt glansiga, men trots att han tar lång tid på sig att formulera orden och flera gånger utbrister: ”Min hjärna funkar inte riktigt …” är det svårt att inte charmas av detta fenomen – något jag uppenbarligen inte är ensam om. Att han har nått ut med sin musik till en stor och trogen fanbase blir uppenbart efter hans spelning i ett garage i utkanten av Södermalm samma kväll, där han blir förvånad över den engagerade publiken som bara skulle bestå av i vanliga fall ganska obrydda journalister, och alla de ledsna kommentarerna på hans Instagramkonto i stil med: ”Hur kunde vi missa att han var i Sverige?”. Trots att den snart 27-årige artisten blev signad av skivbolaget RCA för bara ett par år sedan har han redan hunnit släppa två framgångsrika album, och när det senaste, When It’s Dark Out, släpptes bara några dagar efter intervjun klättrade det snabbt på topplistorna. Jag frågar varför det tog så lång tid för ett skivbolag att knyta honom till sig.

– Min karriär har varit … Allt har skett väldigt gradvis. Det har varit väldigt organiskt. Det har aldrig funnits en stor smash-hit-singel eller ett stort samarbete med en enorm artist. Jag har bara jobbat hårt under en lång tid, och tagit allt dag för dag. Men jag tror att det ibland är bättre så, för man uppskattar det mer och har en större chans att finnas kvar längre. När det händer så snabbt (knäpper med fingrarna) kan det vara svårt att hantera, och ju snabbare saker och ting kommer, desto snabbare kan de också tas ifrån en. Jag har aldrig gjort det här för behållningen, för bekräftelsen eller för att fylla ett behov, för pengarna … Jag gör musik för att det är något jag tycker om att göra. Så det var inte så att jag satt och väntade på att någon skulle ringa. Det här har bara alltid varit det jag gör.

g-eazy_when_its_dark_out_album_cover_layered_rgb

Men till skillnad från när han började med musiken har G-Eazy idag över 15 miljoner stadiga lyssnare på Spotify varje månad – i skrivande stund fler än till exempel Beyoncé och Kanye West för att sätta saker i perspektiv. Idag känner många till hans namn och musik – något som aldrig riktigt går att förbereda sig för. I texten och videon till Me, Myself & I, som han gjort med Bebe Rexha och som ser ut att kunna bli just en stor smash-hit-singel, brottas rapparen med frågor om berömmelse, framgång och att personer i ens närhet bara finns där på grund av kändisskapet.

Inget kan förbereda dig på hur galet det blir

– Vi har hört storyn om och om igen, att berömmelse är svårt att vänja sig vid. Och det spelar ingen roll hur många gånger man hört historien från andra artister – inget kan förbereda dig på hur galet det blir. Det är en bergochdalbana, men i verkliga livet. Hela ditt liv förändras, och plötsligt drar folk i dig från alla olika håll. Så många människor har en massa olika förväntningar på dig, men i slutändan är det en välsignelse att få göra det här, att få vara här, att få det att gå ihop genom musiken – det här är vad jag njuter av att göra. Och jag hade tur nog att inse det vid en tillräckligt ung ålder, antar jag, så att jag kunde lägga ned tillräckligt många timmar på att utveckla min teknik och mig själv och, du vet, bygga en publik.
Publiken har han bland annat skaffat sig genom att turnera med artister som Drake, Lil’ Wayne och Snoop Dogg, men även genom forum som Myspace och Spotify. G-Eazy menar att sättet han slagit igenom på skiljer sig stort från hur det var för, säg, 20 år sedan.

Tror du att det är lättare eller svårare att lyckas idag?
– Det beror på din definition av att lyckas. För 20 år sedan var tröskeln väldigt hög – antingen klarade du det eller så gjorde du det inte. Idag finns alla dessa oberoende artister som själva spelar in och släpper musik, och som ändå kan nå en publik eftersom du inte längre behöver bli signad eller spelas på radio. Men det behöver samtidigt inte betyda att de tjänar pengar; det är svårt att tjäna så pass mycket att man kan dra sig tillbaka, medan det för 20 år sedan var sannolikt att du då också sålde skivor. Så det är både lättare och svårare, det beror på hur du definierar att lyckas. För mig, att få spela in och släppa musik – om det är vad som gör dig lycklig, då har du lyckats.

För 20 år sedan var tröskeln väldigt hög – antingen klarade du det eller så gjorde du det inte

Och det är din definition?
– Yeah.

g-eazy1-96866636-1

Men att lyckas och att kunna leva på sin musik har också sina baksidor, något som G-Eazy själv minst sagt är medveten om. I en tidigare intervju har han sagt att han vill bli en stjärna och ”a fucking DiCaprio of this shit” – något som medför att han behöver prioritera bort andra saker och personer i sitt liv.
– Man måste definitivt offra mycket. Det här albumet var en stor uppoffring – de senaste åtta, nio månaderna har det varit hela mitt liv. Det har kostat mig några av mina närmsta personliga relationer, det har inneburit ett avstånd till min familj, och jag tror att när du verkligen vill bli bra på något, om du vill sikta mot stjärnorna eller vad man nu vill kalla det, måste du sätta dig själv främst – och med det kommer en inre konflikt av skuldkänslor. Idag är det Thanksgiving i USA, och jag är här och jobbar … Min mamma är och hälsar på min lillebror i New Orleans, och han ville verkligen att jag också skulle komma, men, du vet, jag jobbar. Så det är vad man måste offra när man sätter sig själv i första rummet. Och jag är rätt avstängd från den vanliga världen. Det är svårt, men jag antar att man måste försöka hålla en balans. Och i slutändan jobbar man hårt nu för att kunna ge tillbaka senare.
Skulle du ändå säga att det är värt det?
– Självklart. Jag förälskade mig i musiken när jag var typ 13, så att musiken är mitt fordon som tar mig till Stockholm, och runtom i världen med mina vänner, är en välsignelse.

Alltså jag har ett hem, typ …

G-Eazys snabba visit i Stockholm var en del av en stor promotionturné där han flög kors och tvärs mellan städer och länder, och han beskriver den tröttsamma processen av att varje morgon gå upp runt fyra, lämna hotellet, gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, landa i ett nytt land, göra intervjuer hela dagen, gå på ett event på kvällen och sedan upprepa samma sak nästa dag. Livet på en sådan typ av turné skiljer sig markant från det på turnéer som When It’s Dark Out, berättar han, eftersom han åtminstone under USA-delen då bor i en och samma turnébuss flera veckor i sträck och kan sova sig igenom körningen på natten.
– Det är ganska skönt, för det är den enda gången jag kan packa upp min resväska och sova i samma säng sex veckor i rad. Och det är den enda känslan av normalitet eller rutin, något jag kan vänja mig vid. Alltså jag har ett hem, typ … Det ligger utanför L.A. och jag betalar hyra där, men jag sover aldrig där mer än två eller tre nätter i rad. Man får ingen känsla av att det är hemma eller normalt. Jag packar inte ens upp min väska. Det är ingen idé, för jag måste ändå snart packa den igen.

Av Cecilia Persson