Det svenska musikundret fortsätter att spotta ur sig lovande talanger. Ett av de namn som kommer att bli stora under 2019 är Lova Sönnerbo. Uppvuxen med en operasjungande och musikälskande pappa började hon tidigt att skriva egna låtar. År 2012 vann hon, 14 år gammal, Lilla Melodifestivalen med Mitt mod, en egenskriven låt om att våga stå upp för sig själv och sina åsikter. Sedan gick det snabbt. Under debutåret 2018 nominerades hon till ”Framtidens artist” i P3 Guld och hennes kritikerrosade You, me and the silence blev den mest spelade svenska låten på radiostationen. Nu är Stockholmstjejen aktuell med ny musik och visst är det träffsäker pop som fortfarande gäller med texter som lyfter brinnande ämnen för unga.

– Den första singeln heter I can do better och är riktad till den stereotypiskt manliga
chefen, alfahannen, men även till samhället i stort. Den handlar om att jag är trött på att leva i skuggan av män och att jag inte behöver en kille som kommer och fixar saker åt mig. Jag klarar mig bra själv – och kan till och med göra saker bättre på egen hand. Jag har alltid varit väldigt stark i min åsikt kring skillnader mellan män och kvinnor och våra olika förutsättningar. Jag är absolut feminist och involverad i den typen av frågor och känner ett ansvar att lyfta samhällsfrågor i mina låtar och
starta konversationer med lyssnarna.

Dina låtar hämtar stoff från ditt eget liv, vardagliga och viktiga saker som alla går
igenom. Din nästa singel som kommer senare i sommar, fortsätter den på samma tema?
– Jag hade en idé om att göra en EP som skulle vara mer riktad till män, där varje låt är tillägnad en stereotypisk manlig roll. PS som den heter är riktad till den ”kränkta mannen” och handlar om en dejt som inte gick så bra. Den är lite baserad på egna erfarenheter; en dejt som var väldigt trevlig, men efteråt ville jag gå hem och det var inte okej för honom. Låten handlar om att jag inte är skyldig att ge honom något tillbaka som jag inte är beredd att ge, att jag sätter mina egna regler. Så varje låt på EP:n har en attityd och gör ett statement ur en ung kvinnas perspektiv. Men
produktionen är ändå väldigt lekfull och jag hoppas att killar vill lyssna på min musik och själva reflektera, att de kan se den större bilden än att ta illa upp.

När visste du att du ville satsa på en musikkarriär?
– Musiken har jag fått mycket från min pappa. Han har alltid sjungit och spelat
piano ända sedan jag var liten. När jag var sju började jag skriva egna låtar så musiken har jämt varit med mig. Jag har nog alltid sagt att jag velat bli artist. När jag var med i Lilla Melodifestivalen och fick se hur det gick till bakom kulisserna och vad som krävdes fick jag verkligen smak för det. Då kände jag att jag verkligen ville satsa. Det var också många som hörde av sig efteråt och berättade hur mycket låten betydde för dem. Musik kan verkligen göra skillnad och det tåget ville jag hoppa på.

Ditt instrument är rösten, hur viktigt är det visuella uttrycket för dig?
– Jag har alltid varit superintresserad av allt kreativt som har att göra med att uttrycka sig själv. Precis som musik är kläder känslostyrt, utifrån vad jag känner
för dagen. På samma sätt som jag jobbar med min musik så gillar jag att ta plats och sticka ut. Min första EP var rå, avskalad och ärlig. Den kommande EP:n ville jag ha mer vibrerande, stark och feminin. Jag vet vad jag gillar och inte gillar, men jag hämtar mycket inspiration från andra. Jag älskar Bella Hadids stil och inspireras väldigt mycket av Rihanna. Petra Collins gillar jag också mycket. Allt hon gör faller jag pladask för. Jag vill kopiera allt!

Det talas om dig som Sveriges nästa stjärnskott. Hur känns det, bara kul och spännande eller kravfullt?
– Det är ju helt fantastiskt. Sedan skulle jag ljuga om det inte sätter press också för det gör det, framförallt från mig själv. Jag vill alltid bli bättre. Men det är kul att folk i branschen har fått upp ögonen för mig och uppskattar det jag gör. Jag har alltid drömt om detta och har stora planer.

Vilka drömmar vill du förverkliga?
– Gud, mina drömmar är oändliga! Jag vill spela världen runt och kunna leva på
musiken. En dröm är att headlinea på Coachella. Det känns långt borta, men ändå
inte omöjligt. Sedan har jag klyschigt nog en New York-affisch på väggen. New York är min absoluta favoritplats på jorden och att få spela på Madison Square Garden vore magiskt. Även om jag bara är 20 år har jag åldersnoja ibland. Som när jag ser på Zara Larsson och hur långt hon har kommit. Men det är samtidigt så sjukt inspirerande. Jag tror på mina drömmar och kommer att jobba hårt för att nå dem. Framöver blir det en helhjärtad satsning på musiken. Det finns ingen plan B.

Av Jenny Olsson