I fokus: Eva Röse
Som en av våra mest folkkära skådespelare har Eva Röse gjort avtryck både på och utanför scen och filmduk. Rolltolkningarn har varit många under åren, likaså samhällsengagemangen. Nu är hon aktuell i Jonas Gardells nya tv-serie De dagar blommorna blommar, som inte bara lät henne återuppleva barndomens 70-tal utan också gav henne en chans att se sig själv som gammal.
Efter att Eva gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 1998 har hon jobbat mycket på scen, men under de senaste tio åren har hon mer eller mindre filmat konstant. Just växelbruket mellan uttrycksformerna; mellan skratt och djupaste allvar driver henne framåt. En spännvidd som hennes nya projekt De dagar som blommorna blommar också fågar upp, Tv-serien sträcker sig över tre decennier, där hon spelar Eva som lever i ett relativt olyckligt äktenskap man har lagt sig vinn om att ha en bra familj. Livets olidliga skörhet går inte att komma undan.
Hur var det att få spela en karaktär som rör sig mellan olika tider i livet?
– Det var en väldigt emotionell uppplevelse att mäta min egen blick i spegeln när jag hade åldersmasken på. Det tog runt fyra timmar att sminka på den. Jag såg min framtid och även min historia i spegeln. Min pappa och farmor. Släktled och vad som kommer. Ingen kände igen mig och jag kunde gå på stan och snatta i pausen utan att bli misstänkt. En 80-årig ligist.
Du firar i år 20-årsjubileum sedan du gick ut scenskolan. Om du ser tillbaka på dessa 20 år, hur skulle du beskriva resan?
– Det har varit fantastiska år. Jag drömde om ett spännande liv som skådespelare och lever den drömmen med extra allt. Det ouppnåeliga blev min vardag och jag känner tacksamhet varje dag för att jag får utöva närvarande och modig och som ger själen näring.
De dagar som som blommorna blommar handlar om just överlevnad men också om drömmar och framtidstro. Vad drömmer du själv om?
– Ett jämnställt sammhälle där vi på allvar försöker hitta en ny mening med livet än dagens outfits och snabba cash. Jag skulle vilja få ge mina pojkar en porrfri barndom och en möjlighet att hitta egna vägar till vuxenvärlden än de sönderslitna de beträder nu. Jag ösnkar att de ska få vara allt det en männniska rymmer.
Jag känner tacksamhet varje dag för att jag får utöva ett yrke som går på djupet.
Hela intervjun hittar du i senaste numret av Plaza Kvinna!