Den stilsäkra konstnären Clara Hallencreutz står bakom de uppmärksammade konstverken som föreställer b.la. porträtt gjort av färgade brödskivor och har ställt ut sina konstverk i länder som USA, Australien, Kina, England, Frankrike och såklart Sverige. Clara är fotograf i grunden och berättar att hon hade fokus på kommersiellt foto till en början. Genom att ha vad hon själv beskriver som ett kolossalt konstintresse, tillsammans med massor av galna idéer, har hon nu utvecklat en unik och helt egen konstform. Plaza Kvinna tog ett snack med Clara om hennes signum inom konsten, att vara ung i branschen och vilka utmaningar hon har mött på vägen.

Vad vill du förmedla med ditt skapande?
– Jag vill att publiken ska känna igen sig i mina verk och inspireras till att tänka över sin egen vardag. Ibland vill jag bara strössla lite fantasi över en rutin eller ett objekt så att det framstår med en helt annan känsla eller i ett annat sammanhang än det vi är vana vid. Vissa av mina serier har mer tydliga budskap – Global Roots, Planet Plant och Picture Global Warming handlar till exempel om jämställdhet, ras, och klimatförändringar, något som jag ser som vår tids svåraste utmaningar. Precis som mina andra serier är även dessa färgglada och glättiga, vilket är ett väldigt avsiktligt val. Vi blir hela tiden bombarderade av politiska budskap med skrämmande bilder. Det kan lätt verka överväldigande och paralyserande. Jag tror att ett lättsamt uttryck kan ha minst lika mycket effekt som ett svårmodigt för att inspirera till reflektion och handling. Det blir stärkande snarare än avskräckande.

Hur fick du idén att skapa konst på just det sätt som har blivit ditt signum?
– Jag är fotograf i grunden och hade från början ett fokus på kommersiellt foto. Kombinerat med ett kolossalt konstintresse och en aldrig sinande ström av knasiga idéer har jag utvecklat en egen konstform som mest av allt påminner om hur en skulptör arbetar. Slutprodukten är ju alltid ett fotografi men själva fotandet är egentligen en väldigt liten del av processen. Jag tror att man fortfarande kan se de kommersiella dragen i mina verk. De är färgsprakande och glansiga men bär ofta på dolda undertoner eller lite mer allvarliga budskap.

Du säger att din konst inte behöver någon förklaring utan att den är som den är. Vad är viktigt att tänka på när man skapar konst som framställs som en självklarhet?
– Det som känns självklart för mig behöver inte vara det för andra och det är inte heller meningen. För mig är det viktigt att åskådarens nyfikenhet och tankar får styra tolkningen av ett verk. Jag hoppas alltid kunna trigga publikens fantasi! Även om utgångspunkten är att åskådaren inte ska behöva läsa på för att förstå, behöver man förstås inte stanna där. Jag bjuder alltid in till samtal om både underliggande budskap och de konstnärliga referenser som finns i mina verk och har även individuella texter i hemsidans folio där man kan ta del av tankegången. 

Hur når man människors känslor genom konst tror du?
– Det beror förstås på vilken känsla man vill åt och det finns en uppsjö av tillvägagångsätt för att nå dit. Allt från något skärande provokativt till något behagligt vackert. Ibland kan motsägande känslor ligga ganska nära varandra och det kan man också leka med. Jag jobbar mycket med attraktion som utgångskänsla. Publiken dras till de starka färgerna och glansiga ytorna i mina verk. Sedan kan reaktionerna vara helt olika. Man måste inte tycka om bilden eller hålla med om budskapet för att inspireras.

Om jag skulle be dig att skapa ett konstverk utifrån uttrycket girlpower – vad skulle du skapa?
– Kanske en kreation av en Törnrosa som väcker en sovande Törnrosa med den sanna kärlekens kyss… Sin egen räddare i nöden!

Vad finns det för utmaningar i ditt skapade?
– Många av de surrealistiska inslagen kräver en hel del problemlösning och ingenjörstänk. Jag älskar att klura men många projekt blir aldrig klara på grund av tidsbrist, budget, eller sviktande självtillit. Det kan vara förbaskat utlämnande och läskigt att tänka på hur verken ska tas emot när man är i startfasen av ett skapande. Jag tycker att kreativitet är att vara modig och ibland önskar jag att jag hade mer av det.

Vilka är för- och nackdelarna med att vara en ung tjej i din bransch?
– Jag känner mig ofta väldigt ung och det har både för- och nackdelar. Jag är den yngsta konstnären med ganska stor marginal på alla gallerier som representerar mig. Det gör såklart att jag har mer att bevisa för att förtjäna min plats och det tycker jag är med all rätt. Jag har stor respekt för att jag har mycket att lära men jag upplever inte att galleristerna eller deras konstsamlare tar mig mindre på allvar. Snarare har deras bemötande varit otroligt uppmuntrande och hedrande! Även om jag kan skrämmas av tunga konstnamn är jag i grund och botten faktiskt stolt och har en stark tilltro till mitt skapande. Som tjej är man definitivt en minoritet men jag upplever det inte som en belastning utan snarare som ett utrymme med stor efterfrågan, där jag känner mig välkommen. Så har det förstås inte alltid sett ut och jag är evigt tacksam till konstnärinnor som Berthe Morisot, Rachel Whiteread, Properzia de’ Rossi, Yayoi Kusama och Sofonisba Anguissola för att de har banat vägen. Men det är lång väg kvar! I Florence finns magiska Varsari Corridor och längs den kilometerlånga korridoren hänger världens största samling självporträtt. 1700 av historiens största konstnärer finns representerade men endast fjuttiga sju procent av dessa är kvinnor! Det beror självfallet inte på att kvinnor har saknat kreativitet eller talang utan på en historia där konstnärinnor varit tvungna att skapa bakom stängda dörrar, blivit motarbetade och avvisade. Den historien gör det viktigare för mig att lyckas och synas. Som kvinnlig fotograf finns ett annat hinder i att utrustningen kan vara enormt tung att kånka på. Det kan verka som en småpotatis i sammanhanget men i början bromsade det mig en del. Under tiden som jag tog min Bachelor-examen och extraknäckte som fotoassistent såg jag hur de flesta platser fylldes upp av killar. Jag är rekordklen och klarar inte av en enda armhävning men trots det har jag nu lyckats utveckla en specialstyrka för att kunna balansera blixtpaket, aggregat, stativ et cetera.

Har du något favoritgalleri?
– Massor! Jag har en väldigt stark och familjär relation till alla mina gallerier och stormtrivs där. Flera av gallerierna huserar stora idoler till mig sedan tidigare och det är en enorm ära att få hänga i samma kollektion och jobba med så kreativa kännare och kritiker. Jag är också tokig i Saatchi Gallery i London, the Metropolitan i New York, Vitamin Creative Space i Peking, Louvren i Paris, Tate, Gagosian, Chantal Crousel, Serpentine Gallery, Air de Paris och minst tjugo andra runt omkring i världen. Jag vill också gärna slå ett rejält slag för de muséer vi har på hemmaplan med fantastiska Fotografiska, Moderna Museet och Nationalmuséum (som tar alldeles för lång tid på sig att öppna upp igen).

Text av Ebba Bengtsson