Vi ser och hör dem överallt: på Instagram och bloggar, i tidningar och i poddar – våra nya förebilder och inspirationskällor som kör på i 180, alltid har tusen saker för sig och ständigt lägger upp nya, snygga bilder från sitt spännande liv. Som åskådare är det lätt att tänka: ”Kan hon så kan jag” och fortsätta pressa sig själv för att liksom dessa övermänniskor kunna prestera gång på gång. Men hur ser det egentligen ut bakom den lyckade ytan – och vad gör egentligen sociala medier med vår självkänsla?

 

 

 

 

 
Två av dessa kvinnor är Josefin Dahlberg och Vanja Wikström, som driver den populära podcasten Josefin och Vanja där de pratar om olika ämnen som engagerar dem och ligger dem nära. Ett av ämnena som avhandlades under vintern handlade just om stress och prestation, något som blev extra viktigt att ta upp då de båda varit och nosat på en form av kollaps på grund av den konstanta stressen i höstas. För många hade det kanske räckt att driva en webbshop eller en populär blogg, men Vanja gjorde både och – samtidigt som hon också har en liten son och är aktiv på olika sociala medier. Hon höll det konstant höga tempot uppe i tre år innan kroppen sa ifrån.

Vi vill alltid välja det alternativ som är mest belönande

– Det fanns säkert massor av varningssignaler men jag såg dem inte, eller så ville jag inte se dem. ”Det händer inte mig”, liksom. Mina vänner och min familj hade varnat mig i flera år, men jag lyssnade inte för jag trodde verkligen att jag hade koll på läget. Tills jag en dag vaknade upp med yrsel, overklighetskänslor och en enormt stark motvilja mot skärmar – tv-skärm, mobilskärm, datorskärm – något som höll i sig i tre dygn. Jag tror inte att jag hade kunnat ändra mina mönster innan min krasch, jag var tvungen att få uppleva att kroppen sa ifrån rent fysiskt. Det skrämde skiten ur mig och var det som krävdes för att jag skulle ändra mitt sätt att leva, säger hon.

I Josefins fall hade hon redan förra hösten haft en form av kollaps, där stressen tog sig fysiska uttryck. Inför hösten 2015 lovade hon sig själv att hon den här gången skulle prioritera sitt välmående, men ett jobb som chefredaktör på sajten Modette, en framgångsrik blogg, en podcast där ett nytt avsnitt kommer varje vecka och en egen smyckeskollektion skulle nog kunna vara för mycket för de allra flesta. Hon beskriver 18 timmars arbetsdagar, sena kvällar, en aldrig sinande mailkorg och blogginlägg som konstant väntar på att bli skrivna. I början av hösten såg hon det bara som en hektisk period, men i själva verket pågick den så pass länge att hon till slut fick sömnproblem, armarna började domna bort, aptiten blev försämrad och humöret svajigt.
Vanjas och Josefins historier är inte unika – alla känner vi någon som har kraschat eller varit snubblande nära den ökända väggen. Men vad är det som gör att vi inte stannar upp, trots att kroppen säger ifrån? Katarina Gospic är hjärnforskare och entreprenör, och hon förklarar varför vi inte drar i nödbromsen.

– Det är enkelt – vi vill alltid välja det alternativ som är mest belönande och minst bestraffande eller obehagligt, och vill dessutom ha belöningen så snabbt som möjligt. Då är att jobba mer belönande på kort sikt; du träffar kanske människor och får beröm, kontra att dra i handbromsen och börja säga nej. Det är också lätt att tänka: ”Det händer inte mig”.

Självklart har vi svårt att ta in all info – först och främst är det extremt uttröttande att vi alltid håller på med något.

Men om andra lyckas med allt de tar sig för och hinner åstadkomma mer på ett år än vad de flesta gör på ett decennium – då borde väl jag åtminstone lyckas med att prestera på jobbet eller klara av en stressig period? Att känna att man inte räcker till och att alla andra är duktigare än en själv är ingen unik känsla. Alla dessa bilder och uppdateringar från framgångsrika människor i sociala medier, oavsett om de skryter eller bara postar en bild, påverkar också vår självkänsla, berättar Katarina Gospic.

– Självklart har vi svårt att ta in all info – först och främst är det extremt uttröttande att vi alltid håller på med något. Vi får inte längre de där fem minuterna när vi väntar på bussen och bara stirrar ut i luften, som vi hade förut. Och när det gäller det här med framgång i sociala medier är det väldigt vinklat: vi får bara se de bästa sidorna och får en skev bild. Då mår man lätt dåligt om man känner att man själv inte presterar. Vi kan ta ett exempel: om man var bra på att dansa förr i tiden så var man kanske till och med bäst på det i sin lilla by. Man hittade sin nisch och fick en stärkt självkänsla. Idag konkurrerar vi däremot med hela världen. Förr jämförde man sig med alla i sin lilla by, som kanske bestod av hundra personer, men idag jämför vi oss med flera miljarder människor. Om man är tillräckligt, vad ska jag säga, stark som person kan man kanske hantera det och bli inspirerad av det – men många upplever situationen som jobbig.

Och även om Josefin och Vanja är flitiga på att uppdatera både bloggar, Instagram och Snapchat är de inte heller övertygade om att det bara är positivt att ta del av andras liv i sociala medier.

– Att konstant matas med andras till synes perfekta liv är ett livsfarligt gift som jag tror har extremt stor inverkan på framförallt unga tjejers självkänsla. Det går inte att leva upp till förväntningarna om sitt eget liv, och så känner man sig misslyckad vad man än gör – för perfektion är omöjlig att uppnå. Den existerar ju inte. Därför är det så snett att det har blivit måttstocken för många ungas världsbild. Eftersom jag inte tror att sociala medier kommer börja projicera en annan världsbild inom överskådlig framtid är det otroligt viktigt att vi istället lär oss hantera det som projiceras. Att vi tar det för vad det är – inspiration. Inte dokumentation, för den skulle se helt annorlunda ut, säger Vanja.
Josefin är inne på samma spår.

– Jag tror att det påverkar unga tjejer väldigt mycket och på ett otroligt stressande sätt. Därför är det viktigt att vi inte jämför oss med den bilden som visas upp på sociala medier. Vi måste förstå att det inte är verkligheten. Det är viktigt att inte följa den bild av det perfekta livet som visas upp i sociala medier utan att hitta sin egen drömvärld och jobba för att nå den.

Att konstant matas med andras till synes perfekta liv är ett livsfarligt gift

Idag har både Josefin och Vanja gjort stora förändringar i sina liv – även om de fortfarande har sina jobb, sina bloggar, podcasten och sociala medier prioriterar de på ett helt annat sätt nu. Båda lyfter fram struktur och planering som nyckeln till ett mindre stressat liv, och framförallt vikten av att komma till insikt med att ingen kan göra allt. Medan de tidigare kunde sitta uppe sent på nätterna för att pricka av alla punkter på att göra-listan eller svara på mail och kommentarer från läsare och följare, är de idag mer strikta med när de får och inte får jobba. Josefin berättar om en ny regel hon satt upp för sig själv.
– Jag har satt upp tider att hålla mig till; när klockan är sju får jag inte jobba mer, då ska jag stänga av datorn. Ibland är det svårt att hålla sig och jag tycker att det är svårt att bara ligga och kolla på tv när jag vet att jag har 40 mail att svara på. Då får jag verkligen lägga band på mig för att hålla mig. Ibland kanske jag tar upp datorn i en kvart för att ”fixa något snabbt på bloggen” – och det är helt okej om det händer då och då, men det får inte bli en vana. Så disciplin är helt klart min nya grej.

Men det är inte bara jobbsysslorna vi mår bra av att schemalägga. På frågan hur man borde tänka med sociala medier – för vi kan väl inte bara sluta kolla Instagram? – svarar Katarina Gospic förvånat:

– Jo? Begreppet workfulness är ett bra förhållningssätt. Till exempel bör man ha bestämda tider för när man kollar sociala medier, och även jobbmailen, så att man inte gör det hela tiden. Man behöver också inse att det inte räcker med sunt förnuft, för våra belöningssystem premierar det här snabba. Så när det gäller det digitala är tipset att strukturera upp det – och att se till att faktiskt stänga av ibland.

Text Cecilia Persson
Foto Johanna Granlund