GOTLAND. Lågsäsong. Någonstans i den djupa barrskogen finner hon sitt lugn. Där havets ord samsas med vindens melodi komponerar naturen sin egen frekvens av det hon, just precis nu, behöver. Promenaden ner till havet får gärna vara lång. Och långsam. Väl framme tillåts ögonlocken falla, andetagen bli djupare, hjärnan klarare. 

STOCKHOLM. Spelning dag ett, plåtning dag två, fightscen dag tre, intervju dag fyra. Zoommöte 13.00, skrivsession 14.00, manusläsning 15.00, “ja, vi kör den där synthen!” 16.00. I den kreativa zonen finns inget annat än kreativiteten själv och där hittas ett fokus hon burit med sedan barnsben. Och vårdar ömt.

Det är som att Loreen existerar mellan två lägen. Ett där hennes sociala sida får jorden att snurra och ett annat där hennes främsta umgänge är hon själv. De två sidorna hör ihop, arbetar i symbios, tillåter varandra att ta sitt utrymme, eftersom den ena vet att den förlöser den andra. För tillfället har schemat inga tomma luckor. Efter att ha tolkat och tolkats under sommarens inspelning av Så Mycket Bättre inväntas nervkittlande låtsläpp under de kommande månaderna, var och varannan dag spenderas bland filmkulisser och kameror när hon skådespelsdebuterar i nyfilmatiseringen av 90-talsklassikern Vinterviken och samtidigt är hon mitt i processen av ett nytt och efterlängtat album. Det är mycket nu.

 

”När jag skapar måste jag vara i nuet.”

 

– När jag skapar måste jag vara i nuet. Det är som att allt kreativt utgår från samma kärna. Samtidigt som jag älskar att vara omkring andra behöver jag egentid för att balansera upp och inte gå snett. Utan tid för mitt eget sällskap blir jag hårdare. Jag får ingen möjlighet att känna av vad som finns här bakom, säger Loreen och placerar handen vid hjärtat. 

 

FRISTAD

Många av oss känner till fragment av historien: 2004 sänds den första svenska säsongen av Idol och 20-åriga Lorén Talhaoui tar juryn med storm när hon tar ton till Alicia Keys 00-hit If I Ain’t Got You. Hon håller sig kvar länge, landar på en fjärdeplats, och försvinner ur musikperiferin. De kommande åren spenderas både i Sverige (där hon producerar tv-program för att försörja sitt musikintresse) och i USA (där musiken skrivs, spelas och utvecklas) och 2011 dyker hon upp på Melodifestivalens scen i rött läppstift och rak lugg. My Heart is Refusing Me blir en av Melloårets mest älskade låtar och den starka rösten spelas frekvent på radion tills nästa bombnedslag träffar Musiksverige – Euphoria. Låten vandrar från deltävling ett i Växjö, direkt till Globen och Stockholm, reser till Azerbajdzjans Baku, för att senare spridas över en hel värld. När frasen “Twelve points go to… “ gång på gång avslutas med ett rungande “Sweden!” och alla i tv-sofforna skriker av förväntan bubblar en känsla av att befinna sig mitt i en historieskrivning. Euphoria blir ett movement olikt något Eurovision tidigare upplevt. Och i epicentrum? Där står Loreen.

 

 

Flera år tidigare hörs den stora rösten oftast i mörka rum. Som liten är det där hon hittar sig själv, sin egen plats, sitt eget utrymme.

– Det jag älskade allra mest var att stå i nedsläckta rum med fantastisk akustik – kyrkor, tunnlar, tunnelbanestationer. När det är så högt i tak att dina vokaler ekar. Jag sjöng, och det var min fristad. Om jag hade tid över låste jag in mig på badrummet och sjöng, sjöng, sjöng i flera timmar. Jag var aldrig intresserad av att dela det med någon annan. 

Det är först när Loreen går på gymnasiet och pluggar natur som det sker ett skifte. Hon är kvar i skolan när alla gått hem och sjunger längs de nedklottrade skåpen med halvöppna hänglås och när hon minst anar att någon hör ser hon musikläraren kika fram genom en dörröppning. På amerikanskbruten svenska säger hon med runda r: “Det är tråkigt att du inte delar med dig av det du har. Det kanske är meningen att du ska göra just det – dela med dig.”

 

”Hon sådde ett frö i mig.”

 

– Hon sådde ett frö i mig. Det var en tanke jag inte vågat tänka tidigare och därefter dröjde det bara några månader innan Idolkarusellen var igång.

Att musiken blir hennes tillflykt är lätt att se när hon blickar tillbaka. Loreen växer upp som äldst i syskonskaran på sex barn och hennes mamma är bara 14 år när hon kommer till Sverige. Två år senare föds Loreen. Utan annan familj eller släkt att förlita sig på etablerar hennes mamma ett liv så gott det går och samtidigt tvingas Loreen växa upp och axla ansvar, både för sig själv men också för sina syskon, redan tidigt. Hinner hennes mamma inte hämta från dagis löser Loreen det. Om hennes mamma städar går Loreen och handlar. Sången blir således hennes egna space, en plats där bara hon och ljuden som formas inom henne existerar. Själv menar hon att en stark empati är det främsta och bästa hon fått med sig från sina barndomsår. 

 

”Vi levde på existensminimum. Jag märkte i skolan att jag var annorlunda.”

 

– Vi levde på existensminimum. Jag märkte i skolan att jag var annorlunda – jag såg annorlunda ut och jag pratade inte som alla andra. I tidig ålder var jag väldigt mogen. Att inte haft den normala barndomen har gjort att jag känner empati på ett helt annat sätt och kan se människor med andra ögon. Delar av min uppväxt är på ett sätt fragment av smärta, men den briljanta grejen med smärta, är att det leder till något nytt. Pain is the key to freedom, säger Loreen samtidigt som hon slår ut med händerna och fortsätter: Jag är väldigt tacksam över min barndom, och det menar jag verkligen. Den har gjort mig till den jag är idag. 

 

 

“LIFE WANTS ME TO DO THIS”

De upplevelser och känslor hon mötte i barndomen är något som påverkat alla hennes år av skapande. Det var där hennes genuina uttryck omedvetet lade sin grund. 

– Allt jag skapar måste ha en djupare mening för mig och handlar i grund och botten om att få proklamera frihet. Det har bara blivit så. Varje framträdande jag gjort, varje låt jag skrivit – jag kan inte se en enda grej jag gjort som inte haft en underliggande betydelse. 

Just därför blir Loreen konfunderad när förfrågan om en skådespelarroll i Netflix storsatsning Vinterviken kommer på tal. Filmen som kom ut 1996 och är baserad på Mats Wahls bok med samma namn handlar om John-John – en ung kille som bor i en förort söder om Stockholm med sin mamma. I filmen visas hur John-John tvingas möta rasism och kriminalitet samtidigt som han får känslor för Elisabeth som bor i överklasskvarteren tvärs över Vinterviken, och komplikationer uppstår. Loreen får frågan om att spela John-Johns mamma, som i 96-versionen är svensk. Produktionsteamet har däremot tänkt om. Tanken är att huvudkaraktärens mamma istället ska ha utländsk bakgrund, närmare bestämt med rötter från Marocko.

 

”När jag får höra att jag ska spela en marockansk, ung mamma fryser jag till is. Det där är ju mitt liv.”

 

– När jag får höra att jag ska spela en marockansk, ung mamma fryser jag till is. När de berättar om John-Johns liv, där allt han har är sin mamma, förstår jag direkt – det där är ju mitt liv. Kvinnan de vill att jag ska spela, det är min mamma. Life wants me to do this. Det var därför jag tog rollen. Jag vill porträttera en ung marockansk mamma på ett rätt, inkluderade sätt.

Visst är det din första dramafilm?
– Exakt. Jag gjorde en grej med Will Ferrell, men alltså…

Just ja, Eurovisionfilmen på Netflix?
– Den vill jag inte prata om! skrattar Loreen och fortsätter: Stryk den! Jag är verkligen ingen komiker! Eftersom jag fick ett personligt brev av Ferrell och är ett stort fan av honom och han tydligen är ett stort fan av mig kunde jag verkligen inte säga nej. Men jag och komedi… 

Berätta!
– Jag tror att jag är för allvarlig i mitt kreativa arbete. Musik är ett av de starkaste verktygen som finns, vilket jag fick uppleva tidigt i Marocko. Där talar man inte ens om musik, utan om frekvenser. Drar du igång ett tungt beat kan det få dig att släppa gamla trauman. Med det sagt vill jag poängtera att jag inte är flummig. Många säger “Loreen, du är så flummig och härlig”. Nej! skrattar hon och upprepar med konstpaus efter varje ord: Jag. Är. Inte. Flummig. Skriv upp det! Det är så man använder musik där jag kommer ifrån. Och för att svara på din fråga; Ja, Vinterviken är mitt första drama och det är hur kul som helst. Det är extrema känslor åt alla håll. 

 

TROOPERS

Extrema känslor, likaså extrem viljestyrka, är något som följt Loreens familj i generationer. Med rötter från Marocko, specifikt från den berbiska kulturen, har berättelser om kulturens kvinnor fyllt hennes uppväxt. Berber åsyftas till Nordafrikas ursprungsbefolkning och de benämner sig själva med det vackra ordet amazigh, vilket är berbiska för free people, eftersom de slogs för sin frihet. Loreen berättar att av samma anledning sägs berber ha gett upphov till ordet barbar. 

 

”Vi är ett krigarfolk, både på utsidan och insidan.”

 

– Vi är ett krigarfolk, både på utsidan och insidan. Min gammelmormors man gick bort i krig. Hon var otroligt förälskad i honom, de hade två barn tillsammans, och min gammelmormor visste att om hon stannade kvar i samma stad skulle hon vara tvungen att gifta sig på nytt. Kvinnor fick inte försörja sig själva. Hon accepterade inte sitt öde utan tog med sig sina barn, familjens häst och det mest nödvändiga, klädde ut sig till man med turban och hela kittet och vandrade från Marocko till Tunisien. Det tog flera dygn. I flera års tid bodde hon och hennes två barn hos en manlig släkting som gav min gammelmormor pengar för att öppna en liten kiosk där hon sedan arbetade dag som natt. Det sägs att min gammelmormor var väldigt vacker, så fram till att hon blev gammal gömde hon sin skönhet för sin egen och sina barns skull. Hela sitt liv, fram till hennes bortgång, bar hon manliga kläder. Käppen, kaftanen, turbanen. Jag har en bild hemma där hon står ståtlig i sin fulla prakt. It’s pretty badass! Min mamma har ärvt samma glöd.

Hur skulle du beskriva din mamma?
– Alla kvinnor från min mammas sida är troopers. De är så starka och de går sin egen väg, mot alla odds. Även om förutsättningarna är noll: de går ändå. Min mamma är en av de starkaste kvinnor jag vet. Det finns ingen som henne. Hon tog sig från en fattig by som 14-åring, fick mig i Sverige när hon var 16 – hur klarar man ens det? Jag tror att man måste vara väldigt stark i både psyket och hjärtat och min mamma tar inte skit från någon. Hon är den största humanisten och feministen jag träffat och det är inte bara snack, det är bara att se på hennes liv, säger Loreen ochlutar sig närmare inspelningsmikrofonen innan hon utbrister: Jag älskar dig, mamma! 

 

Loreens arv är något som ständigt gör sig påmint i hennes liv. I musiken, i de kläder hon bär, i hennes sätt att vara. Under plåtningen med Plaza Kvinna ber hon makeupartisten placera stenar i en linje utefter hakan, i trianglar vid kinderna och likt ett strassregn över ögonlocken, som en hommage till hur de berbiska kvinnorna brukar tatuera sina kroppar och ansikten. Samtidigt menar artisten att hennes starka påbrå även gjort det tufft i många stunder eftersom hon fått uppleva den rädsla musikbranschen hyser för just starka kvinnor. En kvinna med en tydlig idé blir lätt förbisedd med beskrivningen att vara jobbig samtidigt som en man med en liknande plan direkt ses som visionär. Loreen har många gånger under åren fått lyssna till förslag kring hur hon borde använda sin kropp mer – exempel efter exempel som landar i hur hon kan porträttera mannens bild av den typiska kvinnan och projicera sin romantiska sida. 

 

”Jag är inte någon tjej som är uppvuxen med guldsked i mun. Allt som jag har idag har jag skapat själv. Jag är folklig, jag är real. Jag är folkets kvinna.”

 

– Det där har alltid motsatt effekt på mig. Eftersom jag är känslig i relation till allt jag skapar gör det fysiskt ont för mig att gå emot min egen filosofi. Då är ingenting roligt lägre. Självklart har jag en romantisk sida men jag är mycket mer än så och att stå upp för den kampen har varit en enorm utmaning där jag har stundtals klassats som diva. Det är en stämpel som är så långt ifrån den jag egentligen är. Jag är inte någon tjej som är uppvuxen med guldsked i mun eller som halkat in på en räkmacka. Allt som jag har idag har jag skapat själv. Jag är folklig, jag är real. Jag är folkets kvinna. 

 

ETT MOVEMENT

Med den solklara Euphoria-vinsten blir Loreen ett med svenska folket och bara någon månad senare, under ett regn av rekordmånga tolvor som delas ut till bidraget i finalen, blir hon hela Eurovisionvärldens gudinna. 

– Euphoria var något utöver det vanliga. Det var långt mycket mer än en bara en låt, det var ett movement. 

 

”Euphoria var något utöver det vanliga. Det var långt mycket mer än en bara en låt, det var ett movement.”

 

Inför resan till Baku och Azerbajdzjan, där tävlingen ska hållas, får Loreen hjärtskärande nyheter. För att visa upp huvudstaden från sin bästa sida har presidenten vräkt familjer ur sina hem och fängslat demonstranter för att få plats med en fakestad, en Eurovisionvärdig arena och lägenhetshus. Lägenheterna står egentligen tomma – det enda som finns däri är taklampor som tänds och släcks för att ge sken av mänsklig aktivitet. Eftersom Eurovision är en tävling fri från politiska ställningstaganden får Loreen inte aktivt ta ställning och stå upp för vad hon tycker är rätt – eller snarare gravt fel. Istället för att luta sig tillbaka lutar hon sig in och läser igenom tävlingens alla regler för att ta reda på hur kraftfullt hon kan ta ut de politiska svängarna utan att bli diskad. Hon bokar möten med medborgarrättsrörelser som jobbar aktivt med att få de fängslade demonstranterna fria och planerar upp sin lediga tid i Baku för att lyfta frågan på ett sätt som också håller henne kvar i tävlingen. Loreens val att ifrågasätta landets ledare blir frekvent omtalat – men hon är långt ifrån oförberedd när hon skakar om den glittriga tillvaron. 

– “So Loreen, what do you think about the situation in Azerbaijan?” frågar en reporter mig under presskonferensen och alla kameror riktar sina gluggar mot mig. Dessutom är det direktsändning. Jag tittar mot Christer Björkman som gång på gång påpekat att jag absolut inte får uttala mig i politiska frågor om jag fortfarande vill vara kvar i tävlingen. Jag samlar mina känslor så gott det går och svarar svalt “You know what? I’m sorry but I can’t talk about this here… But meet me outside in ten minutes and I’ll share my thoughts.”  Det visade direkt udden av var jag stod i frågan. 

Det är långt ifrån enkelt för Loreen att kliva upp på scen efteråt.

– Att komma till Azerbajdzjan och uppträda bland glamour och lyx och samtidigt vara så medveten om vad som krossats för min stund i rampljuset smärtade mig rejält. Ingen annan sa någonting. Jag såg mig runtomkring och möttes av ego nummer ett, ego nummer två, ego nummer tre. När jag pushade gränserna blev presidenten, eller rättare sagt diktatorn, långt ifrån glad. Vi kunde stundvis inte lämna det hotell vi bodde på eftersom vi blev hotade. 

Vad driver din aktivism?
– Orättvisa. Där gör empatin från min barndom sig påmind. Tänk vilken förändring en enda person kan åstadkomma. Jag var ingen särskild där nere men gjorde en viss mäktig man, sittandes på sina höga hästar, otroligt irriterad. Man ska inte underskatta vad en enskild person kan göra för någon annan. 

 

REVOLT

Utöver en låt inskriven i historien levererar Euphoria även en look som går samma väg. Den långa svarta frisyren med avklippt yvig lugg är enkel att minnas ovanför den gröna kaftanen, placerad på ett podium vid en nedsläckt scen. Även fast Loreen är stolt över sitt framträdande vid Europas största musiksammankomst minns hon att dess följder var påtagliga. Genom koreografi och klädsel skapas bilden av Loreen som sober, romantisk, lugn och spirituell. Inför albumsläppet av Ride några år senare väljer hon att raka av sig håret just på grund av den bild som formats kring henne – men inte för att bygga vidare på samma befintliga stereotyp, utan för att bevisa att hon har mycket mer att ge. Förändringen var ett faktum.

 

”Jag stannade upp och insåg att mitt hår inte definierar mig som kvinna. Jag är vem jag vill vara, när jag vill vara det.”

 

– Euphoria visade bara ett fragment av vad som egentligen fanns där. Jag hade precis kommit ut från en spirituell retreat där jag satt och mediterade i trettio dagar. Inte konstigt att jag var i ett sådant här space, säger Loreen samtidigt som hon gestikulerar den klassiska Euphoriakoreografin med tillhörande ansiktsuttryck. Hon sätter tillbaka håret bakom örat innan hon fortsätter: Min egentliga karaktär – jag är ju berber! Jag är power. Det stod i stor kontrast till det som många trodde att jag var efter vinsten.

Tanken bakom den nya looken stannar inte heller där. Loreen upplever i samma tid att det glastak som skapas genom att vara kvinna, och därigenom vad som anses kvinnligt, behöver krossas ännu en gång. Men det görs inte utan att smärta. 

– Jag stannade upp och insåg att mitt hår inte definierar mig som kvinna. Jag är vem jag vill vara, när jag vill vara det. Det är frihet för mig. Jag var tvungen att döda bilden av mig för att låta något nytt växa fram. Det var en smärtsam nystart både för mig och min publik men jag är säker på att saker faller på plats när kvinnor är i sin kraft. Vi måste lära våra döttrar och systrar, stärka deras självkänsla, så att de vet vilka de är och vilka de kan bli. 

Varför är bilden av kvinnan viktig att dissekera?
När frågan ställs är det första gången Loreen tvingas stanna upp. Hon tystnar i flera sekunder, lägger huvudet på sned och låter både öron och ögon vila på det Stockholmsmyller som pågår utanför fönstret hon sitter i. Sedan tar hon till orda.

 

”Jag är fascinerad av kvinnans sexuella energi.”

 

– Jag är fascinerad av kvinnans sexuella energi. Jag kommer ju från ett muslimskt land och har därigenom fått se kvinnoförtryck sedan jag var liten både utanför och inom min egen familj, där man påpekade att om en kvinna väljer att inte bära sjal eller istället iklär sig något utmanande får hon “skylla sig själv”. Under min uppväxt hade kvinnan inte rätt att äga sin sexualitet – hon skulle snarare skyla sig och inte existera. Jag är en revolt mot det. I allt jag skapar vill jag bevisa för mig själv och för andra att jag äger min sexualitet. Om jag vill visa mina bröst så gör jag det. Hela världen kan ha en åsikt om det, men jag tillhör inte dem. Jag tillhör mig. 

I sin kreativa process klär sig Loreen helst i mörka färger och 95 procent av den befintliga garderoben ter sig till nattsvarta plagg i olika texturer och material. Breda axlar och skarpa midjor trivs hon bäst i och läderjackan är aldrig mer än en armlängds avstånd bort. Kontraster och underliggande budskap är något hon dras till extra och likt hennes övriga skapande är hennes look inför ett framträdande noggrant skärskådad in till minsta detalj. Att leka med vad samhället ser som manlig och kvinnlig energi utforskas gång på gång och även om hon helst klär sig i high-end på hemmaplan bär hon gärna nya upcoming designers på scen. 

– Att skapa något tillsammans som till sist känns helrätt för både mig och designern, det älskar jag. Jag uppskattar den fria kreativiteten där vi får ta fram vad vi vill. För jantelagen, säger Loreen och rullar med ögonen innan hon upprepar hårda bokstäver likt staccato: J-A-N-T-E-L-A-G-E-N, det är bara ett stort underskattande av ens egen kraft. Jag avskyr jante. Jag står för rättvisa och lika behandling men alla är inte stöpta i samma form, eller hur? Låt folk existera, och klä sig, som de vill. 

 

EN NY ENERGI

Likt hur hennes look skapas med omsorg tummar Loreen aldrig på den musik hon delar med sig av. Efter en lång tystnad utan nya släpp, utöver singeln Fiction Feels Good som premiärspelades under årets Melodifestival och var en mashup av hennes tre tidigare mellolåtar, är nytt material på ingång. 2021 ser ut att bli ett musikår à la Loreen. Just nu befinner hon sig mitt i processen av ett nytt album och dess fokus grundar sig i mångfald, med kvinnan som förespråkare. 

– I låtarna finns en akt- ivism och en medvetenhet att ta ansvar för sig själv och sin omgivning. Det är enkla produktioner men samtidigt tunga beats vilket känns spännande. Jag är hundraprocentig synthnörd och det kommer definitivt höras på ett suggestivt, härligt sätt. Några av mina låtar i Så Mycket Bättre klingar i ungefär samma ton som det jag kommer presentera nästa år. 

 

”Eftersom jag är energimänniska kan jag lätt känna av besvikelse.”

 

 

Trots att Gotland enligt henne själv är som bäst under lågsäsong besöks ön på nytt mitt i den böljande högsommaren. Anledning? Succéprogrammet Så Mycket Bättre. Med en line up bestående av namn som Silvana Imam, Markus Krunegård, Ana Diaz, Lisa Nilsson – och Loreen – tros den stundande säsongen bli en av programmets bästa någonsin. 

– Jag är van vid att spela inför stora publiker, så att plötsligt stå några meter ifrån åtta personer kring ett matsalsbord och gorma var minst sagt något nytt.

Under inspelningens gång är det stundtals extra nervöst (delvis på grund av Loreens tvivelaktiga pokerface) att både presentera och tilldelas tolkningar av tidigare musikaliska verk.

– Om de diggar ens nya version spelar större roll än vad man vill erkänna. När man väl står där finns det ingen återvändo. Eftersom jag är energimänniska kan jag lätt känna av besvikelse men när jag framförde mina tolkningar såg jag bara hur artisterna sträckte på sig lite extra av stolthet. När det kommer
till musik kan jag inte ljuga – är det något jag inte gillar så
syns det. Tydligt. Det var jag obegripligt nervös över.

 

”Jag är uppvuxen i en kultur där det spirituella inte är främmande.”

 

 

Hur gick det då?!
– Bra! svarar Loreen skrattandes. Jag blev otroligt tacksam och stolt och kände mest “heeey I wrote that song!”. Bara goda energier. 

Tankar kring energier och en dimension förbi den vi ser med blotta ögat är något Loreen får höra talas om redan som liten. 

– Min morfar sa en sak till mig innan han dog. Han tog mig ut i naturen och sa “Loreen, din kropp är inte din, den är jordens.” Jag lyssnade inte värst mycket så han gick fram till en jordhög och satte sig ner. Han bad mig dunka handflatan mot bröstet för att höra vilket ljud det skapade, innan han gjorde precis samma sak mot marken. Jorden gav ifrån sig exakt samma ljud. Jag är uppvuxen i en kultur där det spirituella inte är främmande och jag pratar om energier än idag eftersom det är ett vetenskapligt begrepp – det finns ju i allt – och inte är det flummigt. Jag älskar kvantfysik och tror på riktigt att jag hade varit forskare idag om jag inte blivit artist. Jag snackar energi eftersom beståndsdelar består av energi. 

Vidare berättar hon:

– Vetenskapen säger att det inte finns något liv efter döden och att det inte finns någon mening till varför vi är här. För mig är det ren idioti. Se dig runt omkring och försök förstå komplexiteten i hur allt fungerar, hur vi är skapade och vilka du träffar i ditt liv. Det är för stort för att vara en slump!

 

”Det jag gör just precis nu, det kommer jag göra tills jag dör.”

 

BLOMSTRA 

Vikten av vilka personer en träffar i sitt liv har gjort att Loreen vill skapa ett eget utrymme där kreatörer kan mötas. Efter sina egna upplevelser av den mansdominerade musikbransch hon är en del av vill hon göra det lättare för nya
röster att få sin sanna röst hörd. När hon ser på framtiden och blickar förbi kommande album, medverkan i tv-program och vårens premiär av Vinterviken  är hon säker på vad hon vill. Idéer som en del kanske skulle valt att kalla drömmar, väljer hon att se som mål. 

– Det jag gör just precis nu, det kommer jag göra tills jag dör. Musiken är mitt kall. Något jag tydligt märker är att jag enkelt kan se andras potential och äkthet och längre fram vill jag vara den som tar fram nya akter. Framförallt kvinnliga akter. Jag vill skapa en plattform, nästintill ett skyddsnät, mot de stora bjässarna i branschen och arbeta kreativt för att få se andra blomstra. Det blir nästan som att jag bjuder in dem till mitt hus på Gotland bland vinden och vågorna – bildligt talat. Min egentid kan jag ju inte rucka på, eller hur. Den är bara min.

Av Rebecca Jardsdotter 
Fotograf Patrik Lindén
Stylist Sebastian Hammarberg
Makeup Jasmine Lundmark
Hår Khaddy Gassama/Swedish Hair Mafia
Fotoassistent Elli Hollendonner, Senait Imbaye